Jessicaaw.blogg.se

Livet har uppgångar och nergångar. Det är som att någon sitter och styr ens liv med kontroll, nästan som om vi vore ett Sims spel. När en sak går dåligt i livet följs det oftast med många fler dåliga saker. Efter detta så kommer en liten luring då man tror att det börjar gå bra igen, men det slår ofta till dubbelt så hårt igen och blir dåligt igen. När man är i den här delen i sitt liv, då allt är jobbigt och man ofta har mycket att göra och för mycket att tänka på, då känns allt extra starkt. Alla känslor som uppkommer är starkare och har större effekt än då man mår någorlunda bra. Då blir min fråga, varför är det så? När något går dåligt så vet både hjärna och kropp om det, men när vi sen mår bra så känner vi inte av det på samma sätt. Om detta var lite otydligt så kan jag försöka förklara det såhär, vi säger att du en dag har jätte ont i huvudet. Du klagar över din smärta och tar en värktablett, efter någon timme är huvudvärken borta fast då går du inte runt och säger "Jaaa, min huvudvärk är borta!". För antagligen har du inte lagt märke till att den försvunnit.

Detta är något som vi människor måste bättre oss på, att glädjas mer och klaga mindre. Jag vet att detta ämne har kommit upp flera gånger i min blogg på sista tiden, men det är vad som rör sig i min hjärna för tillfället. Jag vet att jag är dålig på detta, men vet att man mår så mycket bättre av att glädjas åt det lilla. Jag har sett det med egna ögon och fått känna på det.

När livet går bra så säger vi inte det, varför? Varför inte låta världen veta om att du mår bra, så du kan sprida din glädje och dela med dig av allt bra du är med om. Folk kan lära sig av det. Testa någon gång att säga "Bussen var försenad idag" med ett leende, folk kommer att lee eller skratta åt dig istället för att dra en suck av medkänsla. Detta är småsaker som kan göra världen lite gladare. Eller varför inte dra iväg ett leende åt folk du går förbi på stan, en del kommer säkert att tycka att du är ett freak men samtidigt kan du kanske glädja en person som kanske behöver ett leende mer än annat eller någon som bara haft en riktigt dålig dag.

Det är det lilla som gör det stora i livet i längden, tänk på det!

Det är snöstorm! Jag gick utanför dörren och jag blev en levande snögubbe, inte okej!

Igår så var jag hemma hos Krilla med boysenboys och Larissa. Det vart spelkväll med lite öl och ukrainsk (heter det så?) sprit. Jag vart jätte glad, för jag och håriga-Oskar vann! Vi var grymma!

         

Idag så har jag varit hos min Moster och firat hennes sambo Richard. Nu ska jag plugga och senare ska jag ha titta på film och äta chips-kväll med Camilla, MYS!

Skulle egentligen träna idag också, men har varken lust eller ork då jag är grymt seg idag. Jag måste skärpa mig, men har man lov så måste man få ta det lugnt, för jag tar det aldrig lugnt annars. Så träningen får vänta ett tag.

Jag känner något. Jag vet att det inte är vad jag vill känna, men det är något. Det finns där någonstans det vet jag, men inte redo att blomma ut ännu. Jag vill känna det nu, jag vill få veta om det är rätt eller inte. Jag leker med känslan och ljuger för mig själv att jag känner den. Varför kan inte känslorna gå efter det man vill? Kan de inte komma när jag vill att de ska komma och exakt som jag vill ha dom. Inte halva och ibland inte hela, utan precis som jag föreställer mig dom. Eller skulle det ta bort mystiken i hela känslan? Skulle känslor bli svagare om de jämt blev så starka eller svaga som man ville?

Just nu vill jag både känna mindre och känna mer, varför kan inte hjärta och hjärna samarbeta? Hur kan det vara så att hjärna och hjärta vill så olika?

När jag är sårad eller ledsen så vill hjärnan att jag ska känna mindre och att allt ska vara över, medan hjärtat, envist som det är, aldrig gör som hjärnan vill. Ibland så har jag världens bästa förhållande framför mig och hjärnan vill helst av allt kunna ta del av det och känna mer, men hjärtat tillåter inte detta. Är hjärtat elakt? Vill hjärtat en bara illa?

Hur kan känslor spela en sån stor roll i ens liv? Känsla är ingen sak, det hänger i luften, det går inte att ta på eller att se på, men ändå så är känslan det starkaste och dyrbaraste vi människor äger. Utan känslor skulle alla på jorden gå runt som spöken, aldrig kunna älska eller hata. Hade detta varit bra? Hade det gjort världen till ett bättre ställe om ingen kunnat känna något alls?

Nu ska jag förklara det som trycker ner mig.

Jag är en sån här typisk tjej som gillar äventyr och mystik. Jag älskar att få kämpa för det jag vill ha och att det ska vara spännande och mystiskt. Jag är en jägare och tycker om att jaga mitt byte tills jag har det i min stekpanna.

Vad är då problemet?
Jo problemet uppstår när jag har jagat färdigt och bytet är fasst, då vill jag ut och hitta nya byten att jaga. När bytet väl är hemma och klart för att ätas närsomhelst så vill jag inte ha det längre. Då är det inte spännande längre. Jag vill att det ska vara en utmaning, det ska vara svårt. När det blir för enkelt så försvinner spänningen och mystiken, då vill jag inte ha det.

Just nu så har jag världens godaste rådjur framför mitt gevär men jag kan inte skjuta för det gick för lätt att komma åt det. Jag vill att rådjuret ska springa iväg så jag får börja om. Jag vill mer än nästan allt ha detta rådjur, men kan inte trycka på knappen. Det händer inget.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En annan sak som tynger mig är mina kära vänner från Sri Lanka. Dom får fortfarande många tankar om dagarna och en tår då och då. Jag vill dit nu! Kan inte vänta länge till, då går jag under. Jag ska dit om 4 månader men det känns som en evighet. Jag struntar i om jag åker själv eller inte för jag har ändå allt jag behöver och lite till där nere.

Jag vet att om förhållanden hade varit bättre i landet och jag hade kunnat få ett vettigt jobb skulle jag inte tveka en sekund på att flytta ner. Jag vet att jag kommer spendera många månader där under mitt liv. Det går inte att förklara, det är helt underbart!

Jag vet att det kan vara svårt att förstå mina ord, men jag vet att ingen, inte ens någon med hjärta av sten, skulle ångra en sån resa som jag gjort.. Hjärtat smälter på plats och en liten bit kommer föralltid bli kvar där.

              

Idag så är det Sanjives födelsedag :D 23 år fyller denna sötnos som råkar vara min SriLankan-boyfriend!
"Du aer soet som en groDAh! "

Det är bestämt, jag ska till Sri lanka i sommar! Inte nog med det, min babe ska med. Jag och Annicka kommer få den bästa sommaren ever :)

Förutom dessa glada nyheter har jag inget annat roliga att meddela om mitt liv. Det går mest ut på plugg och träning. Träffa kompisar får jag göra när jag gått i pansion!

Ha det bra!