Jessicaaw.blogg.se

Imorgon ska jag till tatueringsstudion och låta dom rita min tatuering. Lite nervös faktiskt. Jag blir lite rädd att jag kommer tröttna på tatueringen, man ska ändå ha den ettr bra tag. Jag tycker den är jätte fin nu, men om 20 år kanske den är jätte ful.

Varför vill man tatuera sig? Vem kom på att man ska måla på kroppen med nålar så att det inte går bort? Det är ganska sjukt egentligen. Dock så är det snyggt med tatueringar, eller en del iaf. Det fulaste som finns, enligt mig, är när någon (oftast killar) tatuerar något som de tror blir skitsnyggt och verkligen kommer impa, men som mest bara ser töntigt ut. Jag tycker inte tatueringar ska finnas på sånna ställen som visas hela tiden, jag tycker om när det finns en viss mystik i det hela. När man endast ser en bit av den när någon råkar böja sig eller liknande, då blir man extra nyfiken.

Det här är den jag ska göra, den ska vara svartvit och sitta på sidan av magen lite snett. Vad tycks?

Sitter här hemma och har jätte tråkigt. Med tanke på att jag legat uppe hela natten och spytt och inte fått många timmars sömn tyckte jag att det var bäst att jag stanna hemma idag. Jag stannar inte hemma för att jag tycker att det är kul, helt tvärt om. Finns det något tråkigare än att sitta hemma och inte kunna göra något och bara titta på capish och vad nu alla spelprogram på tv heter. Det är det ända som visas.

Fasst det såklart. Skulle kanske vara värre och gå till skolan när det finns en risk att magen vänder sig utochin. Det skulle inte vara så rolig det heller. Så hur man än vrider och vänder på steken blir inget till det bra eller roliga. Finns det något man kan göra som är kul när man är sjuk? Om någon vet så vill jag gärna att ni säger vad !

Hatar att vara sjuk.

Lev dagen som om det vore din sista.

Tänk om du går runt och är sur eller ledsen hela tiden, då missar du meningen med livet. Du missar allt kul och roligt som finns runt omkring dig. Eller tänk om du går runt och bara gör det som alla andra vill göra, då missar du chansen att få uppleva dina drömmar. Det finns tusen olika vägar att välja i livet när det gäller allt. Det är inte så svårt att ta rätt väg, det ända man måste göra är att lyssna på sig själv och hjärtat.

"Kyss ingen imorgon, du kan kyssa idag"
Håkan Hellström är ett geni. Varför vågar vi inte ta chanser när vi ser dom? Tänk på ditt liv, hur många chanser har du inte missat ? Det är allt för många! Vad är det då som gör att vi inte vågar ta chanserna som skuttar så glatt framför våra ögon? Jag kan inte låta bli att fundera, beror det på att vi är för rädda? I sådant fall, vad är vi rädda för ?
Jag anser att om man är nöjd med det man gör så finns det ingen orsak att vara rädd. Skeptisk, okej, men inte rädd. Om vi går runt och är rädda för att göra fel hela tiden, vart slutar vi då ? Den ända som kan svara på vad som egentligen är rätt och fel är du. Låt inte någon annan leva ditt liv, det är givet till dig och ingen annan.

Jag vart rädd. Varför? Joo, det var såhär. Jag jobbade idag i farsta centrum och så står jag vid kassan när jag ser en kortklippt ung tjej komma in i butiken. Hon hade endast på sig en linneklänning med rosa blommor på. Inga strumpbyxor, ingen jacka, INGENTING! På fötterna hade hon ett par röda raggsockor med plastpåsar över. Ho måste ju frysa ihjäl tänkte jag.

Hon kommer gående mot mig och jag känner att håren börjar resa sig på min kropp.
"Jag känner inte igen dig" säger hon med darrande röst med lätt brytning.
"nehe" svarar jag lite fundersamt. Borde hon känna igen mig?
"Jag känner inte igen dig" Säger honm igen, som om jag inte hört det första gången.
"Okej" svarar jag denna gång och kollar lite misstänktsamt på henne.
"JAG KÄNNER INTE IGEN DIG!! VEM ÄR DU?!" Skriker hon över hela butiken och alla ansikten vände sig åt vårat håll. Det vart så tyst att jag nästan kunde höra hur folks hjärtan dunkade.
"JAG KÄNNER IGEN ALLA ANDRA ! MEN INTE DIG" skriker hon igen.
"okeeej" svarar jag igen.
"hehe, hejdå" säger hon och går ut med sina röda raggsockor och åker upp för rulltrappan.

Nu ska jag ut och möta Annicka för att dela på ett paket med salta pinnar. Uppdaterar om dagens andra skummo lite senare.

Ha det bäst så länge!!  Ciaaaooo

UPDATE:
Nu är jag tillbaka hemma igen. Det blev en kväll med cigg, te och någon rolig serie som jag inte kommer ihåg namnet på.

Skummo nr.2
Skummo nummer två dyker upp cirka 1 timme efter skummo ett. Jag lägger märke till skummo två utanför butiken. Han  är cirka 60 år gammal och kommer ursprungligen inte från sverige. Han går typ lika fort som en snigel (om inte snigeln går fortare tillochmed) och han RÅstirrar på mig. Även när han gått så långt att han inte kan titta på mig från sidan då vänder han på hela huvudet och glor. Sedan går han typ 1 meter till och sen vänder och tittar fortfaande. Han gick ungefär 10sånna vändor, fram och tillbaka utanför butiken och släper mig inte med blicken.

Sedan bryter han sin rutin och åker upp och ner för rulltrappan (glor fortfarande) När det hade gått en kvart och jag precis hade tänkt ringa till säkerhetsvakten, då an skrämde mig rejält, försvann han. Skummo.

Detta inlägg kommer bli lite personligt, men jag känner att jag måste skriva av mig. Kommer säkert ångra mig.

Det finns en kille. En  kille som tog mitt hjärta med en blinkning, en hundradels sekund. Han var helt underbar och mina känslor för honom skulle kunna ta mig till andra sidan jordklotet, de var väldigt starka. Det var speciellt med det jag kände, jag hade aldrig kännt så förr. Så fort jag tänkte på honom flög alla fjärilar i magen, när vi kysstes svävade jag på moln. Allt var så perfekt, nästan för perfekt för att vara sant.

Det var inte så perfekt som jag trodde...

Han lämnade mig för en resa i 5 dagar sen såg jag honom inte igen. Han ville vara fri och detta meddelade han mig via dator. Trots att det bara handlat om några månader blev jag helt förstörd. Han hade väckt något hos mig som jag inte trode fanns.

Jag träffade honom igen 6 månader senare och jag var fast direkt. När jag tittade på honom så dök en helt spontan tanke upp. "Honom skulle jag kunna göra allt för, jag vill leva mitt liv med jusst den här mannen som sitter brevid mig." Efter den kvällen åkte han tillbaka till sin skola som ligger 3 timmar härifrån. Jag kommer nog aldrig mer se honom.

Det patetiska är att trots att jag vet att det inte finns något hopp, slutar jag aldrig drömma. Trots att jag mår bra, slutar jag aldrig känna. Jag saknar, hatar och älskar honom. Han ger mig inte ens en tanke om dagen, medans han har tagit hela min kropp och sliter sakta men säkert sönder den.

Ibland tänker jag inte så mycket på det, ibland är det värre.
Nu har jag fått skriva ner mina tankar och jag kommer inte vilja prata om det igen.