Tankar om känslor.
Jag känner något. Jag vet att det inte är vad jag vill känna, men det är något. Det finns där någonstans det vet jag, men inte redo att blomma ut ännu. Jag vill känna det nu, jag vill få veta om det är rätt eller inte. Jag leker med känslan och ljuger för mig själv att jag känner den. Varför kan inte känslorna gå efter det man vill? Kan de inte komma när jag vill att de ska komma och exakt som jag vill ha dom. Inte halva och ibland inte hela, utan precis som jag föreställer mig dom. Eller skulle det ta bort mystiken i hela känslan? Skulle känslor bli svagare om de jämt blev så starka eller svaga som man ville?
Just nu vill jag både känna mindre och känna mer, varför kan inte hjärta och hjärna samarbeta? Hur kan det vara så att hjärna och hjärta vill så olika?
När jag är sårad eller ledsen så vill hjärnan att jag ska känna mindre och att allt ska vara över, medan hjärtat, envist som det är, aldrig gör som hjärnan vill. Ibland så har jag världens bästa förhållande framför mig och hjärnan vill helst av allt kunna ta del av det och känna mer, men hjärtat tillåter inte detta. Är hjärtat elakt? Vill hjärtat en bara illa?
Hur kan känslor spela en sån stor roll i ens liv? Känsla är ingen sak, det hänger i luften, det går inte att ta på eller att se på, men ändå så är känslan det starkaste och dyrbaraste vi människor äger. Utan känslor skulle alla på jorden gå runt som spöken, aldrig kunna älska eller hata. Hade detta varit bra? Hade det gjort världen till ett bättre ställe om ingen kunnat känna något alls?
