Ta mig dit, dit där jag kan börja om
Har precis varit och ätit nu, är fortfarande mätt som ett svin. Vi hade jätte trevligt och jag förstår fortfarande inte varför vi inte ses oftare! shame on us!
Förutom att jag är mätt så känner jag mig ganska tom, jag vet inte om det beror på ångest efter dessa dagar eller om det beror på något annat. Jag hoppas bara att det går över snart, för gillar inte den här känslan. Det är den känslan som säger att något är fel, fast kan inte riktigt sätta fingret på vad som är felet. För jag mår bra och jag är inte ledsen men det är något som inte stämmer. Det får se till att komma fram snart så jag kan göra något åt det, för nu kan jag inte göra något annat än att vänta och se vad felet ens är. Hur kan det vara så att kroppen känner att något är fel fast man inte själv vet vad som är felet? Eller vet man kanske det inerst inne bara livrädd för att erkänna det för sig själv och andra? Vad är det då som gör oss så rädda, blir vi för sårbara? Ni ser, jag kan vända på det hur många gånger som helst men något vidare svar kan jag inte riktigt få.
Jag vill fortfarande mer än allt bara bort här ifrån, flytta till ett annat land eller bara flytta från Stockholm. Jag har tagit ut allt staden kunnat gett mig, jag får inget mer nu. Jag kan inte heller ge det något mer då jag redan gett allt av mig här. Jag vill börja om, känna mig osäker någonstans där jag aldrig varit och få bygga upp mitt liv igen från grund, som en ny människa. Detta är något som går i mina tankebanor varje dag, jag längtar tills jag gått ut gymnasiet och kan göra vad jag vill med mitt liv. En sak är säker och det är att jag inte kommer bo kvar i Stockholm länge till. Jag älskar stockholm, inge snack om saken, men jag behöver få försvinna om så bara för någon månad.
Ta mig dit, dit där jag kan börja om.
Förutom att jag är mätt så känner jag mig ganska tom, jag vet inte om det beror på ångest efter dessa dagar eller om det beror på något annat. Jag hoppas bara att det går över snart, för gillar inte den här känslan. Det är den känslan som säger att något är fel, fast kan inte riktigt sätta fingret på vad som är felet. För jag mår bra och jag är inte ledsen men det är något som inte stämmer. Det får se till att komma fram snart så jag kan göra något åt det, för nu kan jag inte göra något annat än att vänta och se vad felet ens är. Hur kan det vara så att kroppen känner att något är fel fast man inte själv vet vad som är felet? Eller vet man kanske det inerst inne bara livrädd för att erkänna det för sig själv och andra? Vad är det då som gör oss så rädda, blir vi för sårbara? Ni ser, jag kan vända på det hur många gånger som helst men något vidare svar kan jag inte riktigt få.
Jag vill fortfarande mer än allt bara bort här ifrån, flytta till ett annat land eller bara flytta från Stockholm. Jag har tagit ut allt staden kunnat gett mig, jag får inget mer nu. Jag kan inte heller ge det något mer då jag redan gett allt av mig här. Jag vill börja om, känna mig osäker någonstans där jag aldrig varit och få bygga upp mitt liv igen från grund, som en ny människa. Detta är något som går i mina tankebanor varje dag, jag längtar tills jag gått ut gymnasiet och kan göra vad jag vill med mitt liv. En sak är säker och det är att jag inte kommer bo kvar i Stockholm länge till. Jag älskar stockholm, inge snack om saken, men jag behöver få försvinna om så bara för någon månad.
Ta mig dit, dit där jag kan börja om.
Kommentarer
Trackback
