"don't forget me"
Jag vet att det blir många inlägg om Sri lanka, men eftersom den resan berört mig så oerhört så kommer det bli så ett tag. Jag bloggar om det jag tänker och känner och just nu så ligger Sri lanka etta på tankelistan och känslolistan. Så därför blir det många inlägg.
Jag fick nyss ett sms. Det stod inte mycket men orden var så starka och så meningsfulla att tårarna inte kunde hålla sig inne. Det gjorde så ont att läsa det för jag förstår verkligen hur han känner och jag känner likadant. Det som kändes mest var rädslan i orden. Det stod "Don't forget me" och var från Chathuranga.
Det som är så sjukt är att dessa mäniskor känns som mina syskon och barn. Det känns som jag känt dom hela mitt liv. Vi pratar inte samma språk, de kan ytterst lite engelska, men på något vis så förstår dom mig bättre och har kommit mig längre in i hjärtat än många av mina vänner här i Sverige. Jag känner verkligen att jag skulle kunna ge allt jag har, om det nu än var mitt liv, till dom. Dom är värd all lycka i hela världen och lite till.
Vad är det nu som gör att jag älskar dessa människor så djupt in i hjärtat så det gör ont, efter att bara kännt dom två veckor? Det finns många förklaringar, men de starkaste förklaringarna är när dom tittar en djupt in i ögonen och det känns nästan som de ser hela mitt liv susa förbi i mina ögon, ser all glädje och sorg jag kännt. Sedan så kramar dom om ens hand så ömt så man känner kärleken mellan varandra rusa genom våra blodådror.
En annan förklaring till det hela är att dom älskar mig. Dom älskar mig för precis den jag är, inte för dom jag umgås med, hur jag ser ut eller hur jag klär mig. Utan precis bara för mig. Jag vet att skulle jag va med om en olycka och se ut som ett missfoster skulle dom stå på min sida och aldrig släppa min hand även in i sista andetaget. Jag tror inte många av mina vänner idag skulle göra det.
Jag har sagt det förut, men säger det igen. Det finns inte en chans i världen att jag kan förklara allt som jag känner och upplevt med endast ord. Det måste kännas och upplevas. Jag förstår nu hur små ord kan vara och att riktigt starka känslor och uppleverser inte går att beskrivas så som man känner dom.
Jag fick nyss ett sms. Det stod inte mycket men orden var så starka och så meningsfulla att tårarna inte kunde hålla sig inne. Det gjorde så ont att läsa det för jag förstår verkligen hur han känner och jag känner likadant. Det som kändes mest var rädslan i orden. Det stod "Don't forget me" och var från Chathuranga.
Det som är så sjukt är att dessa mäniskor känns som mina syskon och barn. Det känns som jag känt dom hela mitt liv. Vi pratar inte samma språk, de kan ytterst lite engelska, men på något vis så förstår dom mig bättre och har kommit mig längre in i hjärtat än många av mina vänner här i Sverige. Jag känner verkligen att jag skulle kunna ge allt jag har, om det nu än var mitt liv, till dom. Dom är värd all lycka i hela världen och lite till.
Vad är det nu som gör att jag älskar dessa människor så djupt in i hjärtat så det gör ont, efter att bara kännt dom två veckor? Det finns många förklaringar, men de starkaste förklaringarna är när dom tittar en djupt in i ögonen och det känns nästan som de ser hela mitt liv susa förbi i mina ögon, ser all glädje och sorg jag kännt. Sedan så kramar dom om ens hand så ömt så man känner kärleken mellan varandra rusa genom våra blodådror.
En annan förklaring till det hela är att dom älskar mig. Dom älskar mig för precis den jag är, inte för dom jag umgås med, hur jag ser ut eller hur jag klär mig. Utan precis bara för mig. Jag vet att skulle jag va med om en olycka och se ut som ett missfoster skulle dom stå på min sida och aldrig släppa min hand även in i sista andetaget. Jag tror inte många av mina vänner idag skulle göra det.
Jag har sagt det förut, men säger det igen. Det finns inte en chans i världen att jag kan förklara allt som jag känner och upplevt med endast ord. Det måste kännas och upplevas. Jag förstår nu hur små ord kan vara och att riktigt starka känslor och uppleverser inte går att beskrivas så som man känner dom.
Kommer aldrig glömma !
Kommentarer
Trackback
