Deppigt
Han är hemma nu och han lever. Varför har jag då fortfarande en klump i magen? Är det för att bilden av honom liggandes där fortfarande finns på näthinnan eller beror det på att jag någonstans har insett hur lätt det är att förlora någon och att man måste ta vara på de man har. Jag är inte den som underskattar mina vänner, de är de enda jag har. Däremot så är jag den som oftast underskattas. Hittils har jag godkänt det av olika andledningar, men jag orkar inte det längre. Jag är helt trött på att få springa efter alla, vara allas lilla svans. När ska jag få springa brevid? Visst, jag är väldigt intensiv men det måste finnas någon som är redo att ge lika mycket som jag? Det som räckt förut räcker inte längre. Den här sommaren har jag sett fram emot länge, men nu är den bara svart i mina ögon. Mycket utav det beror på gårdagen. Jag är rädd, livrädd, att något ska hända de jag älskar och bryr mig om, men det som gör mig skräckslagen är tankarna om de är lika rädda om mig. Jag vet att folk finns vid min sida, men vart är dom som jag stod brevid när de behövde mig? Det känns som att folk finns ett tag, men släpper taget. Det jag skriver nu riktas inte mot en person eller något sånt, just nu riktas det mot alla. Jag har en klump i magen och tårarna är nära, något är riktigt fel. Finns det ingen som känner mig såväl att de ser bakom leendet och skratten? Är jag så bra på att spela?
Jag orkar inte med detta längre, allt är så falskt. Jag vet att detta blir värsta deppinlägget, men vem ska jag annars säga detta till? Jag säger inte heller att jag är en ängel som aldrig gör fel, för det gör alla. Just nu känns det bara såhär och det finns ingen syndabock att skylla på, allt är känslor. Vad gör man då? Är det bara att fortsätta le och ignorera tills det är borta? Kommer det inte komma tillbaka, dubbelt så hårt?
